Rickard Enkvist är känd som den ”galne svensken” i den lilla bergsbyn Gaucín i södra Spanien. Där odlar han och Inga-Lill sedan slutet av 1990-talet sina vinösa drömmar, Sueños. Grunden till drömfabriken lades redan under barndomsåren; i torftigheten i Malmös arbetarkvarter med en fot i hemmet hos en av stans rikaste familjer.

Resan till den spanska bergstoppen är krokig och svindlande. En odyssé från ett fattigt jordbruksland som utvecklas och industrialiseras, som når toppen på 1960-talet, som tappar i tillväxt för att på 2010-talet krasst tillhöra avvecklingsländerna. En värld i gungning. Nya stormakter. Familjerelationer. Reklam. Tegelstenar. Politiker. Vänskap. Pengar. Berättelsen tilhör en sann entrepenör som med nyfikenhet och tillit till sin egen kapacitet, likväl som rastlöshet och ilska mot det socialdemokratiska Sverige, bestämmer sig för att bli rik och fri från handklovar.

Det är personlig berättelse, såväl som en historisk och samtida samhällskildring. Inspirerande spark i ändan för unga företagare. Nostalgitripp för 40-talister. En ärlig, skarp men balanserad berättelse för den som intresserar sig för sin värld. Vilda fåglar flyger är mer än en biografi. Det är en personlig klassresa parallellt med familjers, företags och länders uppgång och fall.

Beställ boken här www.enkvistwines.com (boken kostar 35 euro och Rickard Enkvist skänker allt överskott till välgörenhet)

PS. Jag är medförfattare.

Och så var det det det där med de väldigt trevliga kollegorna…

Just nu är jag mäklarassistent för hela slanten. Nästan i alla fall. Halvtiden blev till en sommarheltid och jag har gått och blivit kontorsråtta igen. Och, jodå, jag älskar det. Jag är ganska bra på det. På en del saker mer än andra. Till exempel på att fota rum och vrår i villor, radhus och lägenheter. Att hjälpa den ena kollegan med spanskan och den andre med svenskan. Att jag får facebooka på jobbet (gå gärna in och gilla Att bo i Nerja). Och idag har jag intervjuat ett helt fantastiskt trevligt par om deras upplevelser inför, under och efter köpet av sitt drömhus i Nerja. Jag gillar det mer administrativa också, och att jag hela tiden gör minst fem saker samtidigt. Det är nog då jag är i mitt esse. Bilder och bildbehandling är helt klart det jag njuter mest av. Men även av att lära mig nya saker. Som att följa med våra klienter till notarien för att fixa fullmakt så att vår rådgivningsfirma kan skaffa spanskt id-nummer till dem när de åkt hem till Sverige. Då gäller det att ha koll på andningen. Men det kan jag berätta om en annan gång för det är värt ett kapitel i sig. Den lille mannen med mustasch som kliar sig i huvudet och undrar huruvida den ena fullmaktshavaren är singel eller inte… Det tog lite tid att reda ut och det är sånt som är viktigt i sammanhanget. Sedan finns det sånt som jag är mindre bra på. Som när kaffebrickan liksom kom ur fas och allt for i golvet. Eller när jag på personalmötet inte insåg att det kanske var min uppgift att svara i telefonen när den ringde och ringde. Eller när jag i 35-gradig värme kom till jobbet efter att ha glömt bort att ta på mig deodorant och fick springa iväg och aktushoppa. De var väl inte hela världen, men att jag ogenerat måste berätta mitt ärende för kollegorna, det kan ju somliga tycka var överflödigt. Men ja, för att göra en lång historia kort, eller för att sluta göra en kort historia allt för lång, så springer dagarna iväg och det tror jag är bästa tecknet på att man trivs. Kan jag få till ett par, tre spökskriverier till hösten så tror jag att jag har funnit den ultimata kombinationen.

Det var länge sedan jag blev riktigt trollbunden av en bok. Sådär att jag inte kan slita mig och så fort jag tvingas ägna mig åt något annat så kan jag inte låta bli att tänka på den. Och längta. Lite förvånande var det Steve Jobs biografi som fick mig att känna så. Jag trodde jag skulle tycka den var intressant men möjligen lite tung att ta sig igenom med sina drygt 600 sidor… Men boken är skriven med ett enkelt språk och imponerande flyt. Det märks att Walter Isaacson började sin karriär som journalist, och trots att hela Apples produktutveckling finns beskriven på ett detaljerat sätt, blir det aldrig tråkigt. Det är också uppfriskande att historien bygger på intervjuer, förutom med Jobs himself, med hundratalet andra personer, däribland hans fiender och ovänner. Gates bland dem. Det är en ärlig berättelse. Jobs framstår å ena sidan som Djävulen å andra sidan som Messias. En riktig skitstövel som förändrade världen till det bättre. Historien inspirerar. För varje sida man läser känner man att hindren försvinner, livet är enbart möjligheter. Det går att göra vad som helst. Precis vad som helst. Jobs gjorde det omöjliga, gång på gång. Denna energi lyckas Isaacson förmedla och man får lust att skapa, producera och göra storslagna saker. En riktig konstnär levererar, som Jobs sade. Kanske är det inte alltid så svart eller vitt. Alla är inte lika snabba som Jobs. Lika stora genier. Han var en man som kommer att gå till historien tillsammans med uppfinnare som Thomas Edison och Henry Ford. Tilläggas ska att även om jag aldrig tillhört de riktiga Macnördarna, så ÄLSKAR jag Apples produkter. Jag har jobbat med Mac sedan 2006 och var visserligen sen med iPhone, 4 januari 2012, men har varit förälskad varje dag sedan dess. Det har aldrig hänt förr. Normalt sett tröttnar man ju efter ett tag för att man egentligen blivit lurad av en produkts ytliga charm. Att i grunden få lära känna Jobs filosofi, gör inte kärleken mindre. Han lyckades integrera konst med teknik på ett magiskt sätt, få oss att inse vad vi behövde innan vi själva hade en aning om det. Han förvandlade sina ingenjörer till konstnärer och fokus var alltid på att tillverka fantastiska produkter. Han deltog själv i varje steg i utvecklingen och såg till att fabriksväggarna målades vita, maskinerna i glada färger och golvet skulle vara så rent att man kunde äta direkt på det. Allt för att främja perfektionismen på samtliga nivåer i tillverkningsprocessen. Han byggde sina kontorskomplex så att de skulle uppmuntra till spontana möten mellan folk på olika avdelningar och leda till oplanerade samarbeten. Han måste ha varit oerhört jobbig att leva med, en ångvält som aldrig skrädde orden och aldrig tog hänsyn till någon annans känslor. Vanliga lagar och regler, sociala såväl som juridiska, omfattade inte honom. Men komplexa personligheter ger upphov till bra historier. Om någon klarar av att beskriva dem på ett enkelt sätt. Det gör Isaacson.

“Vi vill hylla de galna. De missanpassade. Rebellerna. Orosstiftarna. De runda bultarna i de fyrkantiga hålen. De som ser annorlunda på saker och ting. De är inte förtjusta i regler. Och de har ingen respekt för det rådande tillståndet. Man kan citera dem, vara oense med dem, förhärliga dem eller svartmåla dem. Det enda man inte kan göra är att ignorera dem. För de förändrar saker. De driver människosläktet framåt. Somliga kanske ser det galna i dem, men vi ser deras genialitet. För de som är galna nog att tro sig kunna förändra världen… är de som också gör det.”

Steve Jobs

Det känns tomt att boken är slut.

Jag önskar jag hade fått träffa honom.

Och jag hoppas jag får skriva en biografi som den om Jobs, en dag. Snart.

Det går i ett nu. Mitt första bokprojekt som spökskrivare är klart på riktigt, vi väntar på att verkligheten ska hinna ikapp för ett litet tillägg i epilogen, men annars är boken skriven och korrigerad och min roll är så gott som över. Det känns rätt stort. Ändå tror jag inte jag fattar det helt och hållet förrän jag håller den i min hand. Sedan tre veckor jobbar jag halvtid på en mäklarfirma som assistent och eftersom jag pendlar två timmar i bil de dagar jag jobbar, blir det intensivt. Men så kul!  Åtta timmar har nog aldrig gått så fort!

Idag är jag stolt och glad över att premiärkursen för Mi Amigo Español pågår denna veckan och den kunde inte ha fått en bättre start! Det är min kära vän Veronica som är mamma till idén och företaget och jag ansvarar för att berätta om dess existens för mina landsmän. Intresset är stort! Kursen är väldigt annorlunda allt annat inom språkkurser och går ut på att en liten grupp exempelvis svenskar, max 5 personer, lever tillsammans med lika många spanjorer under sex dagar, för att ENBART tala spanska under dygnets vakna timmar. Igår var det dags för utflykt till Málaga och där mötte jag upp den fantastiska lilla gruppen som redan blivit som en storfamilj, tillsammans med Nacho Mata, Málaga Sensaciones. Vi fick uppleva Málaga från ovan på Hotel Málaga Palacios takterrass, promenerade längs den nya hamnpromenaden, gamla stan förbi Alcazaba, Teatro Romano, Plaza de la Merced, Calle Granada, Plaza de la Constitución, Calle Larios och avslutade eftermiddagen med “tapeo” på anrika El Pimpi och Málaga äldsta tapasbar Orellana.

Om det är lättare att lära sig med skratt så lovar jag att dessa fyra svenskor och enda australiensare, har lärt sig maximalt på sex dagar! De pratar till och med spanska sinsemellan. Vilken god stämning! Och Veronica har berättat att de applåderat hennes matlagning, bara hemlagat och typiskt spansk; paella, migas, etc…

Gilla gärna Mi Amigo Español på Facebook, där finns fler foton!

När Mariano Rajoy (PP) vann valet i november sade han att han ville ge tillbaka spanjorerna stoltheten över att vara spanjorer. Han har rätt i att den gått förlorad. Och enligt mig har han lyckats dåligt hittills med att få spanjorernas självförtroende att lyfta.

Under mina första år i Spanien mötte jag en lite kluven nationsstolthet. Å ena sidan ett tungt förflutet, en känsla av att vara Europas svarta får, långsam byråkrati, senfärdighet när det gäller effektivitet och teknisk utveckling, men samtidigt en liksom naiv och ren lycka över att vara spanjor. Över paella, tortilla de patata, jamón, solen, klimatet, livskvaliteten. Allt detta som lockat svenskar att bosätta sig här sedan 1960-talet och som ofta, väldigt ofta, får utlandsspanjorer att ganska snart återvända till sitt hemland.

Mina vänner klagade liksom jag över idiotiska telefonbolag, korrumperade politiker, märklig byggpolitik och brist på miljömedvetenhet. Men skrattade över självklarheten att det trots allt, var här alla ville bo. Utvecklingen gick framåt. Att Rafa Nadal vann allt som gick att vinna, Alonso ägde Formel 1-banan och slutligen fotbollslandslaget vann VM, gjorde knappast saken sämre.

I min skara av unga, medelålders välutbildade vänner tror man inte längre på sitt land. Jag upplever gång på gång situationer där vi beklagar oss över någonting, till exempel över företagspolicies eller surrealistiska samtal med telefon- och internetleverantörer, som avslutas med kommentaren ”Spanien är skit”. “Spanien är ingenting jämfört med Sverige, USA, Tyskland”. “Spanien är efter”. “Här fungerar ingenting”. Och så vidare. De skräder inte orden. “Det absolut viktigaste är att barnen lär sig språk, för framtiden finns utanför landets gränser”. “Här kan ingen leva”. Medan det gemensamma ”gnället” över en öl förr oftast sammanfattades i att ”nåväl, här lever man ändå bättre än någon annanstans” har bitterheten numera ätit upp all förmåga att njuta av livets enkla glädjeämnen och allt fler flyr fältet.

Trots min oändliga kärlek för Spanien kunde jag för några år sedan bli nästan irriterad över hur spanjorerna trots alla fel och brister ansåg att Spanien var den enda platsen på jorden där det gick att leva. Nu känner jag istället sorg i hjärtat och ångrar varje kritisk kommentar. Jag är den första som försöker vända konversationen, genom att säga att allt faktiskt inte är nattsvart. Krisen, arbetslösheten och käbblande politiker är visserligen en sanning vi har att hantera. Men det är långt ifrån hela sanningen om dagens Spanien.

Plötsligt ser jag mig själv försvara spanskheten och nyansera den bild som förmedlas på tv. Jag uppmanar mina vänner att sluta se på nyheterna och välja en annan sanning. För förutom att solen faktiskt fortfarande skiner så spirar också en stark entreprenörsanda och vilja att vända kölen rätt på det sjunkande skeppet. En anda som föder tusenkonstnärer, som skapar nya nätverk, som får nya konstellationer att födas och samverka sinsemellan. Nya butiker och restauranger ser dagens ljus, företag nyanställer, går med vinst, familjer köper nya hus, nya kläder, reser och konsumerar. Solidariteten mellan medmänniskor växer sig allt starkare. Spanien lever och är minst lika fantastiskt som alltid. Det är en annan sanning. Men om den pratar få just nu.

Vi måste hjälpa till och påminna spanjorerna om detta. Inte mala på som vanligt om allt det som inte fungerar som vi vill. För just nu tar spanjorerna åt sig och tror på varenda negativt ord som sägs. Självförtroendet är i botten. Man talar inte om mörka moln med en som är deprimerad. Man hjälper honom att se solen bakom dem. Alla vi som flyttat hit för att vi blev förälskade i ljuset och lättsamheten, låt oss påminna dem som gav det till oss, om att det fortfarande existerar. Våra spanska vänner behöver våra positiva ord mer än någonsin.

Mina övriga artiklar i senaste numret av Sydkusten, hittar ni här;
Stort nöjesutbud för alla smaker
Kultur bra för affärerna
Gott om kreativa marknader

Idag har jag känt mig svenskare än på mycket länge. Hipp som happ blev jag erbjuden en halvtidstjänst som assistent på en svensk mäklarbyrå i Nerja och idag var första dagen på kontoret. En stor vacker blombukett med välkomsthälsning väntade på mitt skrivbord. Dator, telefon och visitkort var beställda. Jag bjöds på lunch och ägnades hela dagen åt att sättas in i företaget i allmänhet och datasystemet i synnerhet. Nästa vecka åker vi till Alicante för vårfest och jag fick välja om jag ville ha massage, spela golf eller paddel. Till Alicante kommer jag också att få åka på introduktionskurs så småningom. Jag jublar inombords. Som svensk är man så van och tar för givet allt det där extra som kommer med ett jobb, som gemensamt kaffe, teambuilding och andra kvalitetsaspekter som gör att man blir ett med företaget. Så oerhört väl använd energi (och pengar). Samtidigt ska tilläggas att hela kontoret är spansktalande och inte alls känns som en liten svensk ö, tvärtom. Fem solar av fem möjliga så här långt.

För att ni ska förstå varför jag känner mig som ett litet barn på julafton så jobbade jag förra våren tre månader på ett spanskt kontor och hur mycket jag än älskar Spanien och spanjorerna så är det (generellt, inte alltid) så väldigt tråkigt på spanska arbetsplatser. Om det nu hade varit så att spanjorerna fick mer gjort och uppnådde bättre resultat, så hade jag kanske inte beklagat mig så mycket över bristen på personalvård. Men nu är det ju inte så och personligen är jag övertygad om sambandet. Allt blir bättre om man har kul.

Resten av min tid fortsätter jag som journalist och spökskrivare och inga av mina planer eller kreativa ambitioner läggs på hyllan. Säkerheten i en fast månadsinkomst och mysiga kollegor, i kombination med tid för mina skrivprojekt! Nöjd och glad är jag!

Vad gör jag egentligen hela dagarna? Ibland undrar jag. Ibland undrar andra. Idag har på något vis varit en väldigt typisk dag och beskriver väl hur min arbetsdag kan se ut.

Som vanligt pallrar jag mig upp ut sängen alldeles för sent… Strax efter tio. Tar en dusch, gör kaffe, äter kardemummaskorpor som min syster haft med sig från Sverige. Kollar mail. Svarar på mail. Hotmail och min egen företagsmail. De handlar lite blandat om artiklar och intervjuer jag håller på med för Sydkustens räkning, ett möte som ska leda till ett intressant fotoprojekt av karaktären “kreativt – det här gör jag för min egen utvecklings skull”. Jag ringer turistkontoret i Rincón de la Victoria för en snabb intervju. Ringer deras presschef för att få bilder. Bilderna kommer hör och häpna. Pratar med min styvfar som också är min kompanjon om byråkratiskt strul gällande sjukförsäkring. Mailar (gmail, mitt 3:e av 4 mailkonton) och whatsappar med min kompis som organiserar språkkurser och som jag hjälper att lansera gentemot svenskar, Mi Amigo Español. Mailar med kursdeltagare vars betalning inte kommit in. Det är bråttom nu. Annars kan vi få ställa in. Får bekräftat att de betalat och senare att pengarna kommit in. Banken har hållit på pengarna i flera dagar. Lägger ut en annons för kursen på min Facebook för att se om vi kan locka ytterligare någon/några deltagare. Skriver in den bandade intervjun från turistkontoret. Bokar en intervju till på söndag och en annan till på fredag. Ringer en leverantör i Sverige som jag mailat men inte fått svar från, för att se om jag skulle kunna sälja deras designade disktrasor i Spanien. Pratar med min kompanjon om EU-momsnummer och importregler. Mailar med arrangörerna för en av de största design- och hantverksmarknaderna i Málaga om jag får sälja disktrasor. De jublar och undrar om jag kan vara med på lördag. Svarar att jag inte har några trasor än. Bloggar. Äter färsk snabbstekt tonfisk med sallad till lunch med min sambo. Försöker övertala honom att han ska åka iväg på en veckas engelskkurs som ovanstående väninna arrangerar för spanjorer. Återgår till datorn. Räknar på hur många disktrasor jag måste sälja för att tjäna några pengar. Ringer Orange som skickat en faktura på över 200 euro för min mobilräkning. Jag har ju roaming inkluderat i kontraktet. Det visar sig att USA inte ingick. Surt. Passar på att göra adressändring. Förbereder morgondagens möte i Nerja som kan ge deltidsjobb om allt går vägen. Förbereder intervju på Fuengirolas turistkontor imorgon. Innebär i princip att lägga in kartor och adress på iPhonen. Måste först åka en timme till Nerja sedan 1,5 timme tillbaka till Fuengirola, sedan till flygplatsen för att hämta upp vänner. Pausar ibland med lite privat Facbookande. Diskuterar bland annat huruvida far- och morföräldrar bör engagera sig mer i sina barnbarns hämtning och lämning på dagis. Ibland spelar jag lite Rumble. Fy. Busigt. Kan inte låta bli. Nu ska jag återgå till de sista korrigeringar av mitt första stora spökskrivaruppdrag som är nästan nästan nästan klart. En bok. Jag har skrivit en bok.

En dag som alla andra och som ingen annan.

Så här fint satt jag och hade möte igår med en förhoppningsvis framtida spökskrivarklient som dessutom passade på att anlita mig för att sätta ihop en synopsis för ett mycket spännande projekt. Som bonus bjöds jag på en riktigt svensk sommarlunch med Bollnäsfil, blåbär, hallon och jordgubbar. Det är en sak jag älskar med att jobba i Spanien, mötena förvandlas ofta till något mycket mer än business, mervärden i form av att bli hem- och inbjuden till den ena utsikten vackrare än den andra. Folk tar sig tid och bjuder på sig själva. Jag tror jag gör det samma. Inte alltid det mest effektiva sättet att använda sin tid på om vi räknar kronor och ören, men i längden bygger vi upp ömsesidiga förtroenden som leder till kvalitativa personliga kontakter. Det är min strategi, kortsiktigt för mitt eget och kundernas välbefinnande, långsiktigt för att bygga framgångsrika utbyten. Jag rusar inte. Försöker vara flexibel, lyssna och ägna mig helt och fullt åt det som dyker upp.

Jag har svårt att sätta ord på vad jag tänker om dina 100 sidor men jag hoppas verkligen att du förstår att de har betytt mycket för mig. Du säger själv att du ska ändra på en del, vad vet jag inte men jag tänkte att det bästa sättet för mig att uttrycka vad jag tyckte om de 100 sidorna är väl att avslöja vilka tankar som “boken” väckte hos mig.

Här är de tankarna:

Är jag lycklig? Ja, stundtals är jag det, verkligen.

Jag är lycklig när jag blommar ut och det gör jag ibland, speciellt när jag känner mig uppskattad av andra människor.

Tidigare, det vill säga innan jag hade läst de 100 sidorna trodde jag att jag var lycklig bara för att jag levde, jag har tänk det många gånger från januari och fram tills nu.

Vår vän Lasse dog allt för tidigt i januari. Jag tänkte ok, nu kan det vara min eller Rolfs tur nästa gång, oj vad jag är lycklig för att jag lever, har jag tänkt många gånger.

Eller när min väninna ringer en dag i februari och säger;

- Måste berätta för dig Birgitta att mitt barnbarn var här igår och då frågade hon; farmor vem har målat den tavlan och pekade på din tavla, Birgitta!

Min väninna fortsätter;

- Det har en tjej gjort som heter Birgitta, kommer du ihåg henne?

Då svarar barnbarnet, 7år;

- Farmor du pratar om Birgitta som att hon är död, är hon död?

Jag du förstår att jag efter det samtalet funderade en del och tänkte många gånger, åååå vad lycklig jag är att jag faktiskt lever.

Men nu sedan jag läst de 100 sidorna, har jag fått andra tankar, en förutsättning för att jag ska kunna fundera på vad lycka är det är att jag lever, det är inte det som gör mig lycklig, så tänker jag nu. Det som gör mig lycklig är när jag tänker helhet, att jag tillhör en helhet, att jag är en del av det “jordiska” det gör mig lycklig. Att kunna dela det med andra människor det gör mig lycklig,

Att vara betydelsefull gör mig lycklig. Det spelar mindre roll om jag bor i New York, Tenerife, Gambia eller i Göteborg, när jag är en del i ett sammanhang oavsett om det beror på mig eller någon annan, men det är då jag känner lycka.

Hur känner jag då min lycka, jo jag känner det genom en tillfredsställande känsla i hela kroppen, ett lugn som jag kan ta till mig och bara njuta oavsett om jag är ensam eller bland massa människor. Jag vill bara fortsätta att vara i det tillståndet.

När jag gick ur svenska kyrkan för kanske 6 år sedan, kände jag mig nöjd därför att jag tillhörde en grupp människor som tror på samma sak, det jag saknar är den fysiska gemenskapen med likasinnade människor. Denna tro, dvs en humanistisk tro, är inget som gör mig lycklig men den ger mig en tillfredsställelse och jag kan slippa en oro av många andra oroar jag har att fundera över. (Alla har vi oro för något, jag tror att det är viktigt att försöka kämpa för att ha så få oroar som möjligt).

Lycka är inte ett bestående begrepp för mig, ingen människa kan ständigt vara lycklig men de flesta människor känner lycka nu och då. Vi människor behöver flera komponenter för att leva, förutom det basala så som sömn, vatten och mat behöver vi exempelvis lycka, utmaningar, kunskap, bekräftelse, beröm, tillfredsställelse, motion, sorg, oro, kärlek och inte minst bara vanliga tråkiga timmar, osv.

Men viktigaste kunskapen för mig är när jag läser “boken” det är att vi har olika förmågor, om jag som kan och vill tänka helhet och globalt missionerar för detta, så missionerar någon annan om andra nödvändiga åtgärder i livet. Alla blir inte lyckliga av att “rädda mänskligheten och dess planet”men det blir jag, jag står gärna på barrikaderna för att Ted Harris ska få pengar till att ordna en stor konferens i samband med Kirkegaards 200-åriga födelsedag i maj 2013 med rubriken ”Vetenskap, intuition och mänsklig blomstring” men han behöver pengar och det finns för få som är intresserad av stödja den här visionen. Jag ger aldrig upp den tanken, jag vill förmedla och väcka tankar om vikten av att leva i en gemensam värld. Vår värld håller på att gå sönder, vi hushållar intet med våra gemensamma resurser. Det är därför viktigt att jag och du gör våra röster hörda, alla behövs och vi behövs på olika sätt och olika platser.

Varför åker jag till Afrika och hjälper människorna där, när jag kan hjälpa människor här hemma? Den frågan har jag fått. Jag är inte någon snällare eller bättre människa än min vän som går och hjälper till på Röda korset varje vecka, skillnaden är att jag behöver andra utmaningar så enkelt är det.

Men jag får samma tillfredsställelse inom mig när jag möter en ung tjej här på gården och hon frågar mig

- Vad är detta för krydda? Vad kan man ha den till?

Jag svarar utifrån min erfarenhet och den kunskap jag skaffat mig under åren, det är så tillfredsställande att få dela med sig men lika tillfredsställande är det att få ta del av hennes tankar.

Det är helheten och alla dessa olikheter som ger oss livet, jag är en del i mänskligheten, inte bara en del i en liten klick människor, både du och jag behövs precis lika mycket men på olika sätt.

Ja du Carin detta har du gett mig med dina 100 sidor, hoppas du förstår hur viktigt det är att du skriver boken klar, SNART, så du kan gå på nästa projekt.

Birgitta