Språkförbistringar

Jag har en veckas semester mellan jobben och I och jag befinner oss i Stockholm. Först några dagar hos vänner och sedan på hotell med familjen. Det skulle delvis varit en jobbresa men blev alltså bara lyx!

I alla fall så bodde vi först hos en kompis och första dan pratade I hela tiden om “pato” som betyder anka fast han säger det typ till alla fåglar. Utom dem han kallar för pio. Han gillar ju djur men det här var lite mer än vanligt, det var ett konstant flöde av “donde esta pato?”, “pato no esta”, etc. Morgonen den andra dagen trillade poletten ned, pato var 3-åriga Bianca..! Roligt att berätta för dem när de blir stora haha!

Nytt år nytt liv

Förra året vill jag minnas att jag lovade mig själv att läsa fler böcker och promenera mera. Det blev inte riktigt så. Jag tror jag läste tre böcker på hela året. Förfärligt pinsamt. Men precis i slutet fick jag upp farten med att både kolla serier och läsa och det känns som jag har lagt till en ny(gammal) dimension till mitt liv. Så himla ironiskt att det jag fyllde mitt liv med innan barnet, och som jag då tyckte kunde kännas lite meningslöst och… inte på riktigt… nu är det jag känner ger livet lite mera färg. Balansen alltså, så viktig den är. I år har jag redan läst ut två böcker och är inne på min tredje! Samt är totalt biten av The Killing på Netflix. Har också sett Narcos och Bloodline.

Inför 2016 var nyårslöftet ett annat. Nämligen att förvandla gnäll till energi, handling och förändring. Samt bli en visare människa och njuta mer av livets alla aspekter. Jag har redan hunnit säga upp mig, jobbar min sista dag idag, och efter en veckas semester så börjar jag nytt jobb i slutet av månaden! Så ingen kan väl anklaga mig för att slänga mig med innehållslösa löften. Vi får se om det blir bra, men jag har bestämt mig för att våga i alla fall. Eftersom jag totalt får 30 minuter till och från jobbet, istället för två timmar, så spiller denna förändring säkert över och bli bra även för fritiden.

Min känsla inför 2016 är väldigt bra. Jag känner mig pirrig, nyfiken, med lust att ta mig an nya utmaningar. Klichéer. Men 2015 var inte så. 2015 var jag lite av en gnällkärring. Bäst 2015 var att vi flyttade till eget radhus. Och så I förstås. Alltid I. 2016 lägger vi på lite lättkultur och så en karriär, som jag hoppas ska ta tag i mig lite mer. Det är så små nyanser mellan att det känns ok, vilket till slut får mig att känna mig som en medelmåtta, och att något rycker upp en lite med fötterna och engagerar en.

Gott nytt 2016 till er!

God jul

Om några timmar går flyget som ska ta oss till Sverige. Verkar inte vara så himla mycket kallare där, eller ja, här är det visserligen över 20 men det blir nog ingen vit jul i år i alla fall. Men mysigt ska det bli. Ser så himla mycket fram emot både att vara långledig och att hänga med familjen och hinna träffa några vänner. Har just nu ganska mycket resfeber, men det blir bra. Laddat med iPad, dvd, böcker och en ryggsäck full av snacks. Hade förresten en intressant diskussion om paddornas vara eller icke vara (som underhållning för barn) i ett forum på Facebook. Själv tycker jag mest att det är ett fantastiskt bra verktyg, en liten magisk box som man kan fylla med pussel, sagor, musik, målarpenslar och annat kul. Den är verkligen ingen passiv underhållning, allt beror ju på vilka appar man låter barnet använda. I har just nu Radioapan 1 och 2, duplo trains, domi nature shapes och Peppy Farm. Alla väldigt pedagogiskt bra appar som stimulerar hjärnan på flera bra sätt. Sedan tittar han på Peppa Pig (engelska) och Mamma mu (svenska) också vilket ju är bra för språkträningen. Men det finns ju en hel del föräldrar som verkar se ny teknologi som något ont som man ska försöka undvika så länge det bara går. Vad tycker ni?

Kram och god jul på er!

Tack

För era fina kommentarer och tips! Jag tänker att jag svarar till alla samtidigt, så blir jag inte så tjatig. Jag ska prova allt ni sagt! Ja faktiskt. Idag gick det lite bättre. Fast mest var det nog för att han varit på dagis och var tröttare. Men jag var också mer inställd på att inte släcka lampan och vänta ut honom helt enkelt. Jag lät honom styra. Vi läste lite, lyssnade lite på musik, han klättrade runt lite, lade sig ned, bytte bok, lekte lite med bilen, dunkade den i mitt huvud och sedan sitt eget, grät en stund, lade sig ned igen. Och så somnade han. När jag läste 1, 2, 3. En pixiebok från min barndom där man räknar olika saker upp till 12. Jag gjorde en bokbeställning inför vår Sverigeresa som väntar hemma hos mamma nu. I det paketet ligger bland annat Kaninen som så gärna ville sova. När jag beställde var jag mest nyfiken, tänkte att kanske vi kan få nytta av den någon gång. Och ja, det kan vi nog få. Det blir spännande att se. I har fram till vi slutat amma sovit 11-12 timmar per natt utan problem trots siesta på 1,5-2 timmar. Men just nu har tjusningen med att krypa ned i sängen försvunnit helt och han tycker inte alls det är kul. Kanske är det snabbt övergående. Mycket är det nog en sorg över det han förlorat även om han inte frågar efter bröstet utan gråter över andra saker. Det har ju bara gått en dryg vecka. Så vi får se. Men klart är att jag måste bli lite mer kreativ när det gäller läggningen än jag behövt vara de första två åren av hans liv. Och ganska mycket mer tålmodig. Amningen har ju varit tidskrävande men lugn och aldrig tålamodsprövande på det viset det är med en unge man vill ska sova så man får en liten liten stunds tid för sig själv, men ömsom studsar runt, ömsom skrikgråter. Men idag släckte jag inte lampan, det var bra. Ska köpa någon form av mysig nattlampa. Och jag satte på Bachs vaggvisor för barn. Det var mysigt. Tyvärr distraherade det lite att ljudet kom från min iPhone och så ville han plötsligt göra en tårta (Radioapan) och det sa jag dock nej till.

Tack igen. Så himla skönt det är att få lite input. Fina ni. :)

Det lilla helvetet

Om jag var förvånad att det gick så bra att sluta amma, så var jag inte riktigt beredd på vad som skulle komma istället. Efter några kvällar och nätter som kändes som sammet, så har läggningen nu verkligen förvandlats till ett smärre litet helvete. I har alltid älskat att gå och lägga sig. Nu får han panik när jag läser sista raden i en bok och gråter hysteriskt när lampan släcks. Det är stört omöjligt att få honom att sova på eftermiddagen, tills han stupar, alldeles för sent. Siestorna har blivit alldeles för långa för att ta igen flera timmar förlorad sömn på natten och läggningen tar upptill två timmar. Vi har haft fyra dagars ledigt på grund av långhelg i Spanien, och jag kan inte låta bli att tycka att det ska bli skönt att jobba imorgon. Min minimala egentid har förvandlats till noll (och då menar jag inte egentid som att gå på spa utan bara att få kissa utan att någon ska titta ned i toastolen för att se vad det blev, att få diska utan avbrott för att någon häller ut kattmat, bonar golvet med chokladmjölk eller bowlar med julgranskulorna) och jag har varit på gränsen till nervsammanbrott flera gånger de senaste dagarna. Har känt mig som världens sämsta mamma. Igår åkte sambon iväg efter lunch men jag ringde gråtandes efter 10 minuter och bad honom hämta I. Jag klarade inte mer. Sedan fick jag tre timmar som jag ägnade åt att klä vår lilla Ikea-gran, måla klart en hylla jag påbörjat på förmiddagen, hänga upp en ljusslinga, cykla 10 km på motionscykeln, vika ett berg av tvätt, stryka, duscha jättelänge, dricka en glögg och sitta och titta ut i luften i 10 minuter. Därefter var jag en ny människa. Ända tills läggningen hade pågått i två timmar. Då kände jag mig redo för dårhuset igen. Idag tog hans pappa det och jag har med en liten klump i magen lyssnat på allt som försiggått där uppe. Nu efter 1,5 timme verkar han ha somnat. Fasen. Vad gör man? Är det bara att rida ut stormen? Går det över? Någon som har tips på bra läggningsrutiner för en 2-åring som berövats bröstet? Att ta två timmar långa läggningar plus strul med att få honom sova siesta, är inte den energiboost man behöver precis just nu. Vakentiden är ju inte direkt som att ligga och sola med paraplydrink i handen om man säger så.

Kom och köp! Bästa julklappen!

DSC_0068Jag säljer superfina brickor i spansk marmor för 25 euro. Måtten är 20 x 30 x 2 cm. Kan hämtas hemma hos mig i El Higuerón, Fuengirola, eller levereras personligen mot en smärre avgift på Costa del Sol. Jag skickar också gärna med bud, nationellt eller internationellt, om så önskas. Mottagaren betalar. En perfekt present med spansk touch till någon därhemma. Eller att njutas av direkt; som ostbricka, för en unik dukning med en god köttbit på, som skärbräda… You name it. Skicka ett PM! Gratis leverans på Costa del Sol måndag och tisdag 7-8 december.

DSC_0077

Så var det med det

Tredje dagen. Inga problem. En enda gång frågade han och accepterade ett nej utan tårar. Lite stökig och utdragen läggning, svårt att komma till ro och jag fick spel för att han inte kunde vara stilla i 10 sekunder i streck. Men amningen är så gott som bortglömd. Tänk att jag har oroat mig för det här i över ett år. Och så gick det så lätt. I natt sov han hela natten för första gången i sitt liv. Häpp.

Andra steget

I vaknade en gång igår natt, grät, men inte så himla länge. I morse blev han också ledsen, men det brukar han bli när jag måste gå upp och han vill ligga kvar och gosa. Han nöjde sig efter ett tag med paddan och Peppa Pig. Idag hade vi tid för 2-årskontroll hos hans barnläkare och jag passade på att fråga. Gör jag rätt? Borde jag fortsätta amma? Borde jag tänka på något särskilt? Läkaren som är en generation äldre och vänlig och förtroendeingivande men extremt torr (I skrek sig igenom undersökningen och han försökte inte ens skoja till det lite) svarade att WHO rekommenderar amning till 2 år men att det inte finns någon gräns och att han aldrig skulle säga till mig att sluta. “Det är en sak mellan mor och barn”. Respekt för det. Han tyckte att jag skulle avsluta successivt och inte abrupt. Min magkänsla säger mig dock att med I skulle det bara bli värre om han fick amma lite ibland. Så jag har kört vidare på min linje. Och faktiskt gick det mycket bättre idag än igår. Han blev ledsen vid några tillfällen under läggningen men grät bara kort och frågade bara två gånger om han fick amma. Däremot var ju läggningen en ganska mycket längre process än vanligt, med flera böcker, ganska mycket spring, tända-släcka lampor och allmänt myror i brallan. Men till slut somnade han, det tog kanske en timma drygt. Jag är inte riktigt van vid det här och jag kan känna att det finns en positiv aspekt för oss båda. Efter badet har I aldrig velat höra saga, han har velat amma direkt. Han kan amma ganska länge innan han somnar helt och jag kan bli liggande i sängen upp till 1,5 h, men båda två är i sin egen värld. Jag med telefonen och han med bröstet. Nu tvingades vi båda två vara närvarande på ett nytt sätt och det var lite jobbigt men också mysigt. Min sambo frågade hur det hade gått och hur det kändes när jag sa att han inte ammat i kväll heller. Då började jag gråta lite. Det är så dubbelt och väldigt känslosamt. Jag vill det här och det känns bra. Vi är på rätt väg. Men det är också lite sorgligt. Jösses vilket stort steg det känns som det är, och vad jag kommer sakna det. Nu är vi på väg in i en ny värld. En värld där vi inte sitter ihop längre.

En annan sak är brösten… I morse tog det kanske 20 minuter att handpumpa i duschen. Jag har träningsvärk i händerna… Och de längtar efter I. Men nu är resan påbörjad och jag tror inte vi kommer att vända om.