Hej

Detta är ett litet försiktigt hej, ett litet pipigt, hest harklande hej. För jag vet inte om jag är tillbaka, eller om det bara blir ett litet hej. Inget mer. Och jag var tydligen så rostig att jag hade glömt vilken knapp jag skulle trycka på för att skapa ett nytt inlägg… Men Annika sa att jag måste skriva något, för Emma har länkat till mig, och imorgon ska Annika länka till mig.

Jag har nämligen haft finbesök i helgen, av Annika och lilla Disa, från Sevilla. Och sitter just nu och njuter av en påse OLW dillchips de lämnade kvar hos mig. Så ni förstår att det var just finbesök! Det var faktiskt väldigt fint. Våra barn fann varandra och alting kändes så självklart.

Min sambo kunde inte riktigt förstå upplägget. “Men har du bara träffat henne en gång tidigare???……” För vi har setts en gång i Sevilla också. Ja, sa jag, men vi har ju följt varandras bloggar länge, i flera år faktiskt. Men han förstår inte det där med bloggar. Hur nära man kommer varandra när man följer någons vardagsliv under lång tid. Oavsett det är vad den personen väljer att visa. Men man vet ju ändå. Man känner på sig, och min intuition har alltid fungerat bra.

Jag har varit borta härifrån ett tag. Och kanske är detta bara ett litet hej, som sagt. Men då kan jag ju lika bra säga något mer. Vad har hänt? Well, inte något himlastormande. Men ändå flera bra saker. Jag har köpt en ny dator. En Macbook Air. Med turkost skal. Fint ska det vara. Fast det var kanske inte så viktigt. Jag bytte jobb också, och pendlar 15 min enkel väg, istället för 1 timma. Så nu kan jag jobba heltid utan att det känns som att jag går under. Jag har ju inga eoner av tid över ändå, men saker och ting känns helt enkelt mer meningsfulla. Det är kanske inte enbart tack vare resvägen utan en del annat också. Jag är autónoma, egenföretagare, och kan skratta lite ibland åt just det faktum. Tydligen kan man lära gamla hundar sitta. Tack gode gud för rådgivningsfirmor och folk som tar betalt för att göra en massa saker åt en. Deklarationer, försäkringskassa, skatt, moms… you name it.

Bortsett från att jag blivit egen och det fungerar bra, så känner jag just nu att jag är fast i en ständig ström av måsten som jag lägger in på telefonen som påminnelser och som jag aldrig tycks bli av med. När jag för en gångs skull lyckas bli av med något, kommer per automatik 3 nya till. All denna byråkrati. Dessa småsaker som bara väger några gram var och en, men tillsammans utgör flera kilon som jag går och bär på i en ryggsäck dagarna i ända. Det är en miljon skolpapper som ska fyllas i och skickas in och trots att jag säkert skickat tio så saknas fortfarande lika många. Det är nån slags gummimaterial som ska köpas och klippas till och och klistras på vita kläder och förvandla I till en liten kanin på onsdag och dagis sommarfest. Det är nya bankkonton som inte fungerar att göra några operationer ifrån. Folk som inte svarar på mail. Syster som ska gifta sig och det är ju inte bara en klänning som ska till! Det är skor, hotell, flygresor, håruppsättningar, sjalar… men ganska kul när man väl fått kläm på webshoppandet..! Vaccinationer som borde bokas tid för. Både för katt och unge. Mammografier och cellprov på mig själv som borde (?) göras, inte mer anledning än att jag aldrig gjort en mammografi och jag hunnit bli 41 och jag tänker att det är något man borde göra. Och det blev väldigt väldigt tydligt i vår att ingen lever för evigt och somliga alldeles alldeles för kort.

Jaha. Jag märker nu när jag börjar skriva att det gick mycket lättare än jag trott. Ska försöka titta in lite oftare. Läser ju mina favoritbloggare dagligen men har blivit tyst som en mus. Smyger omkring utan att lämna spår och har lite dåligt samvete för det. För ni tillför så oerhört mycket i MITT liv!

Det är i alla fall rätt roligt att vara egen. Särskilt som jag faktiskt kunnat fakturera en del. Det har känts lätt, jag känner mig lätt, ryggsäcken till trots och även om det var en liten vecka där i mitten som kontot faktiskt var helt tomt och jag blev nekad att handla för mitt kort. Det var lite svettigt. Men vid det laget visste jag att pengar var på väg in. Dock  känner jag att jag har blivit lite mer hårdhudad än tidigare i mitt liv. På det viset att jag oroar mig mindre. Men det är nog också för att jag just nu omger mig med folk som ger mig positiv energi. Jag önskar jag var mig själv nog. Men så cool är jag inte. Jag blir en skugga av den jag kan vara om jag inte får rätt vibbar. Men varför ska man vara sig själv nog egentligen? Det är inte det jag vill lära min son i vilket fall som helst.

Hej så länge.